Om autism med Föreläsare Ergin Özdemir
Jag minns det som igår, även om, det var drygt 24 år sedan. Vi fick beskedet, från läkaren vid Huddinge Sjukhus, om att vår son hade en diagnos. Han var autistisk. Jag hade aldrig hört ordet autism och visste inte vad det betydde. Jag visste inte heller om jag kunde göra något för att göra hans liv till det bättre.
Redan dagen därpå gick jag till biblioteket och lånade 25 böcker. Jag ville veta allt om min sons tillstånd. Jag ville veta om det kunde göras något. Jag ville veta om vi som familj kunde göra något. Jag ville veta om jag kunde göra något.
Jag läste och läste, i timmar, in på småtimmarna på nätterna. I en av böckerna stod det något i stil med “barn med autism har ett beteendemönster som de gillar att upprepa. Just det beteendemönstret var en möjlig väg in till hans värld och kanske få kontakt med honom.”
Min son älskade att sitta på golvet, vid vardagsrummet, nära köket och snurra en peng. Det kunde han göra i långa stunder. Han verkade vara lugn och tillfreds i de stunderna där han satt och snurrade sin peng.
Jag tänkte jag ska försöka lära mig just det, att snurra peng. Jag kom hem varje dag för att vara tillsammans med honom och snurra min peng.
Första timmarna kändes det konstigt. Att snurra en peng, sittandes på golvet och försöka fokusera just på pengen och snurret. Timmarna blev dagar, dagar till veckor och veckor blev månader. Jag började bli riktigt bra, till och med började tycka om, att fokusera på att snurra min peng. Jag såg fram emot att komma hem, för att sitta bredvid min son, för att tillsammans snurra våra pengar.
Video - Ergin Özdemir intervjuad för Art Of Welcoming (SV)
Någon kontakt med sonen var det inte tal om. Han var mycket fokuserad på det han höll på med. Någon dag tycktes som att han tittade på mig men jag tror dock det var mest ett önsketänkande.
3 månader gick, 4 månader gick. Jag fortsatta att snurra min peng varje dag, minst 2 timmar, även på helgerna. 5 månader och det var fortfarande ingen kontakt. Men en dag, efter 5 månader och 2 veckor ser jag i min ögonvrå att min son slutar snurra sin peng. Jag är så fokuserad så jag fortsätter att snurra min peng. Efter en stund, flyttar min son och sätter sig mittemot mig. Jag ser att han sträcker sin hand, försiktigt och han får tag i min arm. Han håller den bestämd. Drar min arm så vi kommer närmare varandra. Han tittar rakt i mina ögon. Det är första gången jag får ögonkontakt med min son. Glädjen var enorm. Det kändes som om han gav mig nyckeln till hans värld och jag var välkommen dit.
Allt som krävdes var att sitta och snurra en peng, för minst två timmar varje dag, i 5 månader och 2 veckor.
När jag nu tittar tillbaka år, sjunker det in. Jag förstår att för att skaffa en bra relation med någon annan, som kanske är din son, din partner, ditt syskon, dina föräldrar, kollegor kanske dina kunder, allt du behöver göra är att försöka se världen från deras perspektiv. Genuint försöka att första hur hen tänker, vad gör hen glad och vilka prioriteringar hen har, vad som gör hen glad, ledsen, lycklig och kanske likgiltig. När du har tagit dig tid för att lära känna hen på riktigt, jag lovar att du kommer att ha den starkaste relationen av dem alla.
Det finns många med olika diagnoser som behöver en chans i arbetslivet och i samhället om vi kan se världens från deras perspektiv.
